inte lolcatsen. inte tpb. inte ens facestalking.
bara det att jag idag inte träffat en enda människa (utom kursare) och på tåget hem kände mig otroligt sorgsen över det. största skräcken med att bo själv efter 24 år av hemma/korridor/kollektiv: va helt. jävla. ensam. lagade tonfiskpasta, kollade av internet. så fastnar jag i chattar med tre olika rolika människor och blir helt varm. det är inte riktigt människokontakt men ändå bra nog.
hade detta varit 20 år sen hade jag varit en sorglig människa men nu är det väl ändå okej. va.
